Svensk hyldest til Ringerike

Under en fottur i Norge i 1824 kom den svenske dikteren Karl August Nicander (1799–1839) over Krokskogen til Ringerike. Det synet som da møtte ham beskrev han i diktet ”Ringerikes portar”:

( … )

”Vandrare! skåda omkring dig, och se. Du är der du ville;
Ringeriket är nedanför. Du står i dess portar.”
Och jag lyfte mitt öga opp. Jag såg, när det lyftes,
Ringeriket ej blott, men ett himmelrike på jorden.
Tyrifjorden, så lugn och blå som nornornas källa,
Dimlös låg, af naturen beredd til en glänsande spegel
För den ur morgonrodnadens famn uppstigande solen.
Grönskande öar och uddar i mängd betäckte dess yta,
(Blomsterkorgar, som ångade doft till drottningens möte).

Hva har så utsikten fra Krokskogen (”Kongens utsikt”) å gjøre på en blogg for klassiske fag? Jo, Nicander valgte å uttrykke seg på det antikke versemålet heksameter. Diktet har ikke rim, men det har en fast rytme, med seks tunge stavelser i hver linje. Dette var et populært versemål under romantikken, selv om det var mindre brukt i Norge enn i våre naboland. Det var særlig populært i idyller, men det finnes også i dikt av reflekterende innhold, da gjerne i kombinasjon med et annet gresk versemål, pentameter. Et berømt eksempel på dette er Schillers Der Spaziergang, som nok må regnes blant forbildene for Nicanders dikt, for i likhet med Schiller kombinerer Nicander naturinntrykk med refleksjon. Det utsiktspunktet som avføder Schillers refleksjon har dessuten klare likheter med Nicanders: Også hos Schiller er det en skog som brått åpner seg mot en veldig utsikt, men også hos ham finnes det en vei som fører ned til det landskapet han skuer ut over.

For Nicander blir utsikten over Ringerike en anledning til å reflektere over kristendom og hedendom, som begge gjør seg gjeldende i landskapet. Diktet fortsetter:

Hvit som en svan, som stigit ur sjön och lagt sig i gräset,
Blickande upp mot himmelens hvalf, låg kyrkan i dalen,
Mildt beskuggad af björkarnas krans. Till höger hon syntes,
Kristendomens heliga bild och kärlekens tempel.
Men till venster, på skogrik ö, i dystraste skugga,
Lemningen syns af en murad graf, och ofvan ett kummel,
Öfverst en tallkrönt klippa med ärr af åldrarnas runor.
Halldan Svartes är ön, och hans den vördade grafven,
Hedendomens grusade bild och mandomens tempel.

Graven er Halvdanshaugen på gården Stein, kirken som ligger til høyre i landskapet må være Haug kirke, en middelaldersk steinkirke. Den gang som nå var den hvitkalket, med tårn. ”Ön” er faktisk en halvøy; her har Nicander tatt seg en dikterisk frihet. Kontrasten mellom de to monumentene er tydelig: Kirken er hvit mens graven ligger i skygge; kirken reiser seg mot himmelen mens graven og hedendommen er en ”grusad” ”lemning”. At også kirken er bygget av mur, nevnes ikke; den beskrives i stedet som en svane, et levende vesen. Kirken er kranset av bjørketrær, graven av furu (tall). Kirken er kjærlighetens tempel, graven manndommens. For romantikerne var hedendommen er overvunnet og tilbakelagt stadium, men likevel fascinerende.

Nå løfter Nicander blikket mot fjellene:

Längre bort stå kedjor af berg, den lyckliga verldens
Skyddande gränser, och sist en rad af vördiga fjellar,
Hvita af ren och glänsande snö, som åldrige vise,
Satte til vakt och värn omkring en blomstrande ungdom,
Eller en vintergata omkring en sommarens lustgård.

Ringerike er en liten og avgrenset verden, men den synes fullkommen i seg selv. Kort sagt: Den er en idyll. Idyllbegrepet går tilbake til den greske dikteren Theokrit (ca. 275 f.Kr), som særlig ble kjent for sine hyrdedikt, dikt om det enkle, fredelige livet på landet, fjernt fra storbyens farer. Disse diktene ble kalt idyller, ordet betyr egentlig ”lite bilde”. På Nicanders tid hadde idyllsjangeren igjen blitt populær, men nå ble den fortrinnsvis plassert i et borgerlig miljø, enten i småbyen (Goethes Hermann und Dorothea) eller på landet (J. H. Voss’ Luise, og norske Hanna Winsnes’ Præstedatteren i Elverum). Versemålet hos alle disse var det samme som i vårt dikt, heksameteret.

Det greske versemålet er for Nicander et middel til å plassere diktet i samtidens litteratur. Et dikt om de refleksjoner man gjør seg på en fottur kan med fordel bruke et slikt versemål (her er Schiller forbildet), og det er også det naturlige versemålet for å skildre en idyll. Men skildringen ble først mulig i ettertankens lys, for:

Allt var en dikt, och verkligt ändå. Den skådande yngling
Sökte en sång i sitt bröst, men fann der endast beundran.

Advertisements

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut / Endre )

Twitter picture

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut / Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut / Endre )

Google+ photo

Du kommenterer med bruk av din Google+ konto. Logg ut / Endre )

Kobler til %s

%d bloggers like this: